Merci et au revoir Hellfest 2019!

Some tired tires

Some tired tires

Knappt ett dygn har passerat sedan det sista gitarr-riffet från art-metal legenden Tool, mullrat ut över natthimlen i Clisson.

Det har varit en magnifik tredagars rock’n roll-fest i 25-gradig värme, där solsken och gemytlig feststämning förbytts till en spektakulär orgie i eld, ljusshower och pyroteknik i den högre skolan.

2019 var också något av en symbolisk lit-de-parade över 80-talet, där de allra största och äldsta ikonerna tog farväl. Generationsskifte, minst sagt. Vi såg ZZ-top, boogierockens ålderstigna regenter från Texas 50-årsjubileums-föreställning (!) Gruffande gubbar på svajiga ben och med lika svajiga skägg, de som Gillette aldrig lyckades raka, gav sitt yttersta. Comic book-rockens anfäder KISS, anförda av de glatt trallande pensionärerna Paul Stanley, 67 (vars nutida sånginsatser brukar liknas vid en hyperventilerande grodan Kermit) och hans kumpan Gene Simmons, aka Demon, 70 år fyllda i år, med låtsasblodet droppande från sin världsberömda tungspets. De bjöd på en parad av allsångslåtar som ekat mellan väggarna i miljontals pojk- och flickrum sedan 1973.

1970-talets enda kvarlevande representant för genren redneck-rock: Lynyrd Skynyrd’s officiella Hell yeah and Goodbye-turné. Fler Confederate-flaggor sågs vaja i Clisson denna eftermiddag, än på en regelrätt midsommar-camping i Rättvik. Och sist ut bland farväl-banden ... thrashmetal-genrens grand old men Slayer, i sin sista konsert någonsin, där Angel of Death fick avsluta epoken (“Tack och farväl, Frankrike - jag kommer sakna dig”/Tom Araya) Tack själva gamla ärrade kämpar.

Och listan fortsätter: Vi blev överraskade och förförda av Sham 69, den brittiska arbetarpunkens verkliga veteraner, en knuten näve i eftermiddagssolen, lika förbannade som någonsin förr under Thatcher-erans England.

Men som sig bör, är det den något mindre ålderstigna generationen som äger Hellfest Open Air. Starka svenska insatser av Göteborgsrockarna Graveyard (ett så passande namn för denna festival) lyckade inhopparna Sabaton (inte sedda av undertecknade /reds anm) och i synnerhet: Refused. Sist ut på den scenen som fått namnet Warzone, lossade Umeås hard core-stoltheter från 90-talet en show som bokstavligen piskade skiten ur allt annat denna sista kväll - fulländad av Dennis Lyxéns inspirerade monolog om tillståndet i världen 2019; en käftsmäll vi sent kommer glömma. Festens i särklass vassaste framförande, enligt Companeros, sida vid sida med TOOL: Suggestiva, brutala, och oöverträffade. Allt som allt en följdriktig avslutning på en av världens mest välorganiserade, och visuellt utmanande rockfestivaler.

Och då missade vi ändå Eagles of Death Metal, som tagits till nåder efter några konstiga uttalanden efter Bataclán-tragedin) och Stone Temple Pilots. Next time, lads.

Companeros egna veteraner, Alex o Fred tackar alla Hellfest’s volontärer och fenomenala personal för deras grymt uppoffrande insats år efter år. Tack till Monic la Mouche för aperitifen och de sköna pratstunderna bakom scenen, hårt rockande Koenigsegg Automotive (ses snart) för att vi fick hänga med er och våra uppdragsgivare Blåkläder, för att de är dom de är.

Speciellt stort tack till våra familjer som släppte iväg oss på denna tre dygn långa mörkersafari.

Merci encore une fois, nous reviendrons!